rebeccalindblomma

Att detta inte ska bli någon tjut-blogg. Det ska inte vara ett ställe där jag delar med mig utav mina innersta, hemskaste och mörkaste tankar. Men ändå. En molande ångest som smyger sig på när man minst anar. En känsla av att aldrig vara riktigt bra. Jag har känt sån prestationsångest inför min roll som förälder. Ibland slår det bara över och jag känner mig så himla liten. Ensam men ändå inte. Stark men ändå så svag. 

Undrar hur det kom sig att just jag fick världens finaste barn. En solstråle som lyser upp allt, även dom allra mörkaste vintertankarna.